Jag har dyslexi. När jag fick höra att en artikel skulle skrivas drog jag mig automatiskt tillbaka, även fast jag gillar att skriva. Varför? Jo för att jag har dyslexi vilket innebär att jag har svårt att stava, styckeindela, sammanfatta, jag särskriver och upprepar samma sak flera gånger. Varför skulle jag skriva en artikel? Det skulle enbart bli fel. Men det slutade med att det ändå blev jag som skrev den. Och det är jag glad för eftersom jag tycker det är så roligt att skriva. Särskilt när det gäller något som betyder och har påverkat mig mycket.

Dyslexin har dock aldrig påverkat mig personligen negativt, visst det har varit tufft och jobbigt att ta sig igenom skolan men alla svårigheter har hjälpt mig att bygga strategier för att ta mig förbi dem. Det har även härdat mig i allmänhet, jag har fått kämpa och lärt mig att det bara är att fortsätta försöka för att nå dit jag vill.

Jag går just nu första året på gymnasiet. Jag har tagit mig igenom nästan tio års skoltid, varav två av de åren med dyslexi. Så skulle man kunna se på det, då jag inte fick min dyslexidiagnos förens i åttonde klass.

Alltså har jag gått åtta år i skolan utan att veta att jag har dyslexi. Åtta år av att kämpa lite mer än alla andra, göra om tio gånger och skriva samma ord tjugo gånger innan det blev rätt. Åtta år av att få höra att jag måste jobba på min stavning. Att tro jag var lite dummare än an de andra, lite mer tröglärd. Men även åtta år av att lära mig mer än de andra, att inte ge upp, att komma på idéer som fungerar för mig och veta att jag inte är dum utan smart, det tog bara lite extra tid.

– Jag ville inte vara annorlunda

I åttonde klass fick jag som sagt min dyslexidiagnos. Först blev jag arg och inte lättad som jag tror många andra skulle blivit. Jag ville inte vara annorlunda och bli behandlad på ett annat sätt än mina klasskamrater. Jag hade ju lyckats bra än så länge och varför skulle det ändras nu? Sen fick jag veta exakt vad jag kunde få för hjälp för att ha samma förutsättningar som de andra. Jag fick det inte lättare än mina klasskamrater även om många tror det, jag hamnade på samma nivå som dem. Och det var då jag insåg att dyslexin var min fördel. Den har hjälpt mig så mycket genom livet även om jag inte hade insett det tidigare.

Tack vare min dyslexi har jag kämpat lite mer än andra. Jag går första året på gymnasiet tack vare jag lyckades kämpa mig igenom grundskolan och sluta med, enligt mig bra betyg. Jag har alltid velat plugga vidare efter gymnasiet. Där jag länge känt att jag vill plugga vidare till psykolog. Programmet är fem år och det kommer krävas mycket av mig. Men med min dyslexi och allt jag åstadkommit med hittills, får mig bara vilja kämpa ännu mer!

Jag har dyslexi men den håller inte tillbaka mig utan puttar mig framåt och jag skrev just en artikel.